1976-07-29

Dagens nyheter torsd. 29.7.76 3

Erik Satie på papper

FOR NÅGRA ÅR sedan såg jag en stor utstållning av Man Rays målningar, collage, fotografier och andra verk. Mestadels blev det glada igenkånnanden, bilder och skulpturer som vandrat in i den moderna kontstens historia och blivit dadaistiska och surrealistiska klassiker, många ganger reproducerade. Men i en trappa, lite undanskymt, hångde en rått ny malning av den då åttiårige konstnåren. Den föreföll lite nonchalant målad, ett infall fåst på duk med vålberåknad slarvigbet, och den var lysande vacker. Ett stort gult påron fyllde upp duken, och bakom skymtade en blå himmel. Titeln lod: ”Erik Saties påron.”
Förmodligen kånde utstållningsarrangorerna inte till att Erik Satie en gång komponerat ”Tre stycken i påronform” (de år egentligen sju, tror jag) och var kanske också okunniga om den andliga fråndskap som rådde mellan den redan gamle kompositoren och den unge amerikanske målaren, nyligen anlånd till Paris i tjugotalets borjan. Eller också tånkte de ”bara en vits” och hångde generat undan malningen i en trapphall. Men det var verkligen Erik Saties påron.

Satie-våg
Det går just nu en Satie-våg genom Europa och USA. Det år ingen måktig flodvåg, den bar långsamt vuxit under flera år, men den år klart fornimbar ånda långt ute i de unkna vattnen i Sveriges Radios P 3-kanal. Tiden, den svekfulla gamla horan, har mdjligen hunnit i kapp denne egensinnige kompositor, som dog 1925.
Exekutorernas skara våxer, på gott och ont. Aldo Ciccolini heter den pianist som genom tråget och lyckosamt uttolkningsarbete - han har spelat in sex LP-skivor med all Saties pianomusik på - mer ån någon annan, John Cage kanske undantagen, hjålpt till att nyupptåcka Satie. Bortglomd har Satie inte varit, men det har stått mer om honom i konst- och litteraturhistoriska verk ån i musikhistoriska. Han har varit en kompositor man mer låst om ån lyssnat till.
Saties liv och verk ståmde heller inte in så bra på gångbara kompositorsmyter. Att han hade varit cabarépianist på Chat Noir gjorde kanske inte så mycket. Vårre var att han vågade vara rolig, avsiktligt humoristisk, inte bara privat och i skrift, utan också i si na ”seriösa” komposi-tioner. Och då var det lått for dem som inte forstod eller gillade hans musik att avfårda honom som en lustigkurre och skandalmakare, en excentriker i den musikhistoriska marginalen.
Många år de experter som nedlåtande håvdat att Saties musik inte år stor konst. Satie skulle ha ogillat nedlåtenheten men inståmt i omdomet. Han tyckte, som ni och jag, att något mindre konst ofta ar bra mycket båttre ån stor.
Dessutom umgicks han med dadaisterna, dessa notoriska upptågsmakare, mån som Francis Picabia, Man Ray och Marcel Duchamp. Han var socialist, sedermera kommunist och politiskt aktiv i fororten Arceuil, dår han bodde i ett litet rum ovanpå ett kafé. Unga musikaliska rabulister brukar så småningom inordna sig
i leden, så inte Satie. Han inordnade sig aldrig, provokationen var hans livsluft.

Klotter på visitkort
Stedelijk Museum i Amsterdam, signifikativt nog ett konstmuseum, har fångat upp det okande Satie-intresset och anordnat en fin liten utstållning, kallad ”Satie på papper”. Där visar man de fiesta av de visitkort som man fann i den monumentala oredan i Saties lilla rum efter hans död. Där hade han klottrat, mycket prydligt, små teckningar av ”monstruosa basilikor”, luftskepp och fullriggare, egenartade uppfinningar och annonser i stil med: ”Stort gotiskt slott, gjutet, med ful och vanskaplig park. Uthus.” Eller ”Krigiska råskinn, horder av falska patrioter, plundrare, mordare & forrådare. Fruktansvårda rövarband.”
Dår finns också många av hans brev. Satie polemiserede ofta med sina kritiker och anpassade sin polemik till kritikens art. Till en kritiker skrev han: ”Min herre och dyre vån, ni år inte blott ett arsle, ni år ett arsle utan musik! Erik Satie.” Det renderade honom ett åtal for årekrånkning.

Musik for film
Man kan lyssna till musik i horlurar och man kan se den geniala filmen ”Entr’acte” från 1924 med Saties musik, kanske den forstå musik gjord direkt for film. Regi av René Clair, manuskript av Francis Picabia och med aktorer som Satie sjålv, Man Ray, Duchamp och en stor del av Rolf de Marés svenska balettrupp. Filmen ingick i baletten ”Relâche” — det betyder både avkoppling och instålld forestållning — som lyckades göra ordentlig skandal i tjugotalets skandalmåttade franska kulturliv.
Trots att Satie inte tecknade eller skrev sårskilt mycket, så år det som visas av sådan halt och précision att man forundras. De små bisarra poetiska visitkorten, de starkt personliga breven, den lilla pre-absurdistiska pjåsen ”Baron Medusas fålla” (som nu också finns på skiva med komplett text på franska och engelska), prosastyckena, diktema och de orådda, råttframma utttalandena om musik och annat visar

[foto]

Erik Satie (1866—1925) - kompositor, poet och teeknare, skandalmakare och aktiv kommunist. En Satievåg går genom Europa och USA, och i Amsterdam har Magnus Hedlund besett utstållningen ”Satie på papper”.

en konstnårspersonlighet av sallsynt integritet och kompromisslöshet, en hållning som ledde till, men också förstärktes av, ett liv i fattigdom.
Utstållningen år arrangerad av Ornella Volta, som också står bakom en utgåva på nederlåndska av merparten av Saties texter och forbereder en komplett utgåva på franska. Den beråknaa komma i host på Gallimards förlag

Melodin 840 gånger
Stedelijk Museum har i samband med utstållningen gett ut en skiva, ”Vexations” (Trakasserier), tolkad av den unge hollåndske pianisten Reinbert de Leeuw. Den tekniska kvaliteten på skivan har dock blivit rått dålig, vilket naturligtvis kan öka den kånsla av förtret stycket förvåntas framkalla, men av fel orsaker.
”Vexations” består av en vemodig liten melodislinga som enligt Saties instruktioner ska spelas 840 gånger i följd. På skivan spelas den 30 gånger, det år alltså bara styckets början man får hora. Spelar man skivan 28 gånger så har man hört melodislingen 840 gånger, men frågan år om man dårmed verkligen hört hela detta stycke, detta prov på Saties milda provokationsestetik, dår ironin omårkligt går över i gravallvar och komiken inte kan skiljas från våldisciplinerad fortvivlan och dår rörlighet och orörlighet på ett sållsamt sått förenas. ”Erfarenheten”, skrev Satie i en av sina anteckningsböcker, ”år en av förlamningens former.”

MAGNUS HEDLUND